Rufus sista resa

av Anders Brundin
På baksidan står det:

"Rufus kan inte skrika. Han ligger instängd i sig själv, i sitt eget fängelse. Det här är värre än att dö. Mycket värre."

När Rufus vaknar upp på sjukhuset kan han inte röra sig, han minns ingenting. Han hatar läkarna som stirrar på honom med avsky. Ingen berättar vad som hänt.

När han träffar Paula, en hjärtsjuk flicka på avdelningen, får han livslusten tillbaka. Men samtidigt tränger mörka tankar fram. Vem är han, varför beter sig alla så konstigt på sjukhuset? Varför kommer ingen och hälsar på?

Journalister stoppas i hissen, han hör hemska rykten. Är han ett offer - eller kan svaret vara ännu värre?

Boken är utgiven på LL-förlaget och är lättläst för ungdomar. Den är väldigt spännande från början till slut. Det är svårt att släppa den i från sig. Det är en hemsk bok på många sätt och i sista kapitlet döpt till "Eftertankar" tar bl.a. Brundin upp en del tankar om ont och gott med avstamp i elfte september katastrofen. Några rader:

Ingen vill så klart vara ond. Alla vill vi ju vara goda.

Men om du och jag inte tror att vi kan vara onda. Hur ska vi då kunna vara goda? Hur ska vi då kunna veta skillnaden på det som är gott och det som är ont?

Ska vi någonsin lära oss, du och jag? Att göra mot andra vad vi vill att andra ska göra mot oss?

Gjorde de här Eftertankarna dig och mig så värst mycket klokare? Jag vet inte.

Vi kanske bara måste fortsätta och fortsätta. Ställa frågor till oss själva. Svaren är kanske inte det viktiga.

Boken utspelar sig på ett sjukhus efter en skolmassaker och är väldigt kuslig. Rufus vaknar upp utan att kunna röra sig (och utan minne) och känner att folk undviker honom. Det är bara en äldre sjuksköterska som heter Elvy som bryr sig om honom och ser att han inte är hjärndöd. En sakta kamp med att komma tillbaka börjar och Rufus vet inte om han vill minnas sitt förflutna. Det enda han vet är att så lycklig som han är med Paula har han aldrig upplevt tidigare. Sakta kommer minnet tillbaka, han ser en liten pojke som kryper omkring samtidigt som en man slår en kvinna med en fjärrkontroll. Rufus kan inte komma ihåg sin mamma, men han vet att hans pappa är död. Inte för svårt att lista ut, så hamnar Rufus hjärta efter mycket om och men i Paula. Rufus offrar sig för en god sak efter katastrofen han ställt till med. En väldigt viktig bok, tycker jag.

Vem ska läsa? Ja, inte för unga människor. Det måste vara någon i tonåren, på högstadiet. Anders Brundin, som är en långsam läsare, kan man läsa om här. Brundin har skrivit flera böcker.

Barn belönar den som är dum

av Ben Kenward
I tidskriften "Forskning och framsteg" nr 10 2013 skriver Ben Kenward, docent i psykologi vid Uppsala, bl.a. om situationer som gör att barn belönar den som är dum. Det kan handla om att blidka den som är elak för att avvärja ett hot. "Om man står inför en starkare individ som har visat sig kapabel att vara elak är det bra att inte reta upp honom eller henne" (s. 53). En annan sak som Ben tar upp är ett experiment med fyraåringar där kakor skulle delas ut där ingen kakbrist rådde. Då delade fyraåringarna lika. Om det berodde på att det kan vara farligt att favorisera en person framför en annan eller att de helt enkelt kände att det kändes rätt att dela lika de vet inte forskarna riktigt. Avslutningsvis skriver Kenward att en del forskare anser att vissa beteenden finns redan hos bebisar och därför bottnar indirekt reciprocitet i biologin:

I så fall måste vi kanske inse att vårt begär efter straff likar vårt begär efter socker: något grundläggande mänskligt, men som inte alltid fungerar så bra i dagens samhälle. Sådana begär måste vi lära oss att hantera bättre om inte ännu fler ska drabbas av fetma – eller bli fängslade i onödan.

Tyvärr hinner jag inte ta upp mer av artikeln, men den var intressant. Kenward hänvisar till USA där en procent av alla vuxna sitter fängslade och menar att det är ett system som är groteskt och ineffektivt och härleds kanske till en del av behovet att straffa/hämnas.

  

Om detta talar man endast med kaniner

av Anna Höglund
Augustprisnominerad 2013 (barn- och ungdomsbok). En bok om en känslig kanin i tonåren. Från ett uppslag:

Egentligen gillar jag andra människor. Men jag behöver vara ensam för att inte tunnas ut,

eller börja tycka likadant som den jag för tillfället befinner mig i samma rum som.

Den ger alla hopp som känner sig ensamma, annorlunda och udda. Känslan att inte tillhöra eller passa in i mängden tror jag är universell. Den kan alla känna igen sig i. Men boken vrider och vänder på detta "att inte duga" och i slutet känns boken ljusare i både färger och ord och inger ett okej att känna och göra som man gör. Ännu ett uppslag:

Tänk om jag blivit utskrämd ur mig själv? Om det är därför jag måste spela upp alla händelser och samtal efteråt när jag är ensam. Att det är först då jag kan uppleva vad som hänt och sagts. Att jag bara kan vara i mig själv när jag inte är rädd.

Det är en liten tunn bok med fina illustrationer men är ingen snabb läsning för det. Nej, detta är en bok man kan läsa om flera gånger och varje gång hitta något nytt. Det är många känslor som man känner igen sig i, så det är drabbande läsning. Anna har verkligen ett eget uttryck och jag tycker många gånger det känns väldigt nytt, fräscht och fyndigt om svåra saker att prata om. Boken är något så ovanligt som bilderbok för ungdomar och finns under uHc.

Jag håller med om att man är sin egen värsta fiende. Men om allt också är sin egen motsats kan man ju samtidigt vara sin egen bästa vän.